Så kom då kvällen vi skulle träffas. Jag såg fram emot att träffa denne man som verkade så trevlig och rolig att prata med. Infann mig på bestämd plats, hade ju sett bilder på hur han skulle se ut. Easy peasy ! lr inte … fanns ingen som stämde in på bilderna (what else is new) men väl en lätt förvirrad bonddräng som såg ut som om han vill hem till landet igen. Gick fram och frågade honom om det var mig han skulle träffa. Jo det var det … oh (not) so happy day!
Alltså för fan, kom igen !!! Gamla bilder ???? Det är ju inte så att sanningen inte kryper fram när man träffas, eller ???
Nåja, tbx till dejten …
Vi gick in på restaurangen, hittade ett bord och *yey* jag fick betala min mat själv … OM man nu blir utbjuden på middag tänker jag att jag blir bjuden på maten men nej, så är det inte idag. Se till att ha plånboken med dig ! Sen följde en lång och pinsam tystnad med krystad konversation där det mest blev 20 frågor. Den så tidigare pratsamma mannen hade tunghäfta och tittade ofta på klockan.
Själv tänkte jag “se till att svälja maten så snabbt som möjligt så du kommer härifrån”
Svor tyst för mig själv över att jag inte fixat ett “escape”-samtal.
Aldrig har jag väl ätit så fort men det var helt klart värt det magonda som kommer med hetsätning.
Min soffa har aldrig varit skönare …
Att dejta efter 40 - är det ens lönt? 